onsdag 19 juni 2019

Resan


Jag sitter här och försöker sammanfatta den här resan vi gjort. På vår skola, i kommunen, i landet. Plötsligt gapar fler och fler stolar tomma i vår ljusa fina SvA-lokal och jag fylls av en känsla av övergivenhet. Vi har under våren tvingats ta farväl av de sista eleverna som bodde på Migrationsverkets enda kvarvarande asylboende i kommunen. Kvar är en känsla av tomhet.


Jag försöker blicka tillbaka för att få lite perspektiv. Perspektiv på de senaste fyra åren som inneburit så stora förändringar. Den stora flyktingvågen som även gav ringar på vattnet i vår lilla kommun med stora påfrestningar på skolans organisation som följd. En tid som präglats av en stor omsättning av elever. Så många möten. Så många avsked.  Vår undervisning och våra rutiner sattes på prov. Vi kämpade och hjälptes åt för att våra nyanlända elever skulle få ett så bra mottagande som möjligt, ibland i medvind men också i motvind. Förändring tar tid och det var det enda vi inte hade utan vi var tvingade att lösa saker samtidigt som vi var mitt uppe i hela processen. Så småningom växte rutiner och handlingsplaner fram som underlättade vårt arbete. Den ständiga kampen för våra nya elevers rätt till studiehandledning, modersmålsundervisning, inkludering och delaktighet fortsatte. Nu har vårt elevantal och mottagande av nyanlända sjunkit drastiskt och vi har tid att titta i backspegeln, stanna upp och reflektera. Vad hände egentligen? Och nu då? Har allt jobb varit förgäves? Självklart har inte något jobb varit förgäves.


I vår strävan efter att tillgodose våra nyanlända elevers behov har vi tvingats syna och skruva på vår egen undervisning. En stor kompetensutvecklingsinsats från Skolverket och NC har gett alla kommunens lärare nya verktyg i verktygslådan i språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt vilket gynnar alla elever. Tack vare vårt mottagande av nyanlända elever har vi alltså fått nya metoder och arbetssätt som syftar till att förbättra vår undervisning och därmed öka möjligheterna för alla elevers lärande.


Vi har också på ett naturligt sätt fått arbeta med läroplanens värdegrund. Lika viktigt som att våra nyanlända elever ska lära sig svenska språket har det varit att förmedla de värderingar som vårt demokratiska samhälle vilar på, allas lika värde, rätten att själv få bestämma över sitt liv, individens rättigheter - och skyldigheter. Det har inte alltid varit enkelt. Det är lätt att utgå från att vi i Sverige är "normen" när det i själva verket är så att Sverige är ett ganska unikt, ja nästan extremt land när det gäller individens rättigheter. Naturligtvis kan detta vara svårt att förhålla sig till om man kommer från en annan kultur med helt andra värderingar. Samtidigt har våra svenskfödda elever fått nya erfarenheter och perspektiv på världen genom mötet med elever från andra delar av världen. Vi har helt enkelt blivit en bättre skola tack vare dessa möten!


Så många livshistorier vi fått ta del av - berättade i förtroende av barn som sett saker som barn inte borde se, som varit med om saker som inget barn borde behöva uppleva. Det som de flesta i vårt land bara kommit i kontakt med genom nyhetssändningar har vi mött vi i våra klassrum. Levande historia, berättat av de som själva varit med. Krig, våld, död, terrorattacker, flykt, splittrade och trasiga familjer. Och trots allt det tunga - en stark längtan och glädje över att få möjligheten att gå i skolan! Att ha en skola att gå till, att lärarna finns där varje skoldag, en skola för alla oavsett om man är kille eller tjej, rik eller fattig, där man inte riskerar att bli slagen om man svarar fel och där man förhoppningsvis slipper vara rädd, varken på väg till skolan eller under skoldagen. Skolan har för många blivit en trygg punkt i en annars tuff tillvaro och det värsta många av våra elever vet är när det är skollov och de inte får gå till skolan. Den insikten har gjort mig ödmjuk inför uppgiften.

För mig personligen har det varit en stor glädje att få följa elevernas utveckling, både språkligt, kunskapsmässigt och socialt. När otrygghet och frustration över att inte förstå eller kunna göra sig förstådd byts ut mot lyckan över att kunna interagera med sina svenska klasskamrater, läsa sina första ord på svenska, delta i ett samtal, berätta om sina upplevelser och uttrycka sina åsikter - de stunderna är värt allt!


Min enda sorg är alla avsked, alla elever som man inte vet hur det har gått för i livet, var de befinner sig nu - är de trygga, mår de bra, har de fått återförenats med sina familjer, har de fått stanna i Sverige eller har de skickats tillbaka till en otrygg tillvaro? Det smärtsamma i att några minnen börjat blekna, namn som försvunnit långt bak i medvetandet, försvunnit i mängden. Vissa avsked har varit jobbigare än andra och man vänjer sig aldrig vid dessa tunga farväl.





Så hur går vi vidare nu? Vi fortsätter såklart vårt arbete med att främja alla elevers möjligheter till lärande. En viktig del av det arbetet är SKUA (språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt) som jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Det är viktigt att titta i backspegeln också för att få syn på vad vi har gjort, ibland kanske resan är viktigare än målet?! Därför avslutade vi årets SKUA-arbete med en inspirations-film med exempel på språkutvecklande aktiviteter från skolans olika verksamheter. Ta gärna del av den här: SKUA Sunne 2018/19 

Med det vill jag avsluta med att önska er alla en Trevlig Sommar! För mig väntar delvis nya arbetsuppgifter nästa läsår och för första gången sedan jag började jobba som lärare för 22 år sedan så ska jag inte undervisa elever utan fokusera på skolutveckling och fortsätta det viktiga arbetet för en likvärdig skola. Därför får vi se om och i vilken form bloggen lever vidare, tack till alla er som läst och tagit del av mina tankar!

/Ulrica










Inga kommentarer:

Skicka en kommentar