Världen i vårt klassrum - om möten och samtal, höga förväntningar och stöttning

Vi sitter i vårt klassrum en regnig och gråmulen eftermiddag i september. Vi jobbar med temat ”JAG” och eleverna ska snart börja läsa och skriva om Sverige. Vad har de för tankar om sitt nya hemland?

”Hur skulle ni beskriva Sverige?” frågar vi eleverna. ”Vad skulle ni berätta om Sverige för era vänner och släktingar som aldrig varit här?” Svaret kommer snabbt från samtliga elever. ”Bra! Sverige är ett bra land att leva i!” ”Vad är det som är bra?” undrar vi. ”Sverige har inga krig! Människor är snälla.” Samtalet styrs snart in på skolan. I Sverige får alla gå i skolan – rik eller fattig, pojke eller flicka. I Sverige får inte lärarna slå eleverna. Eleverna blir ivrigare och ivrigare. Minnesbilder från hemlandet kryper fram allt mer under samtalet. Våra elever visar hur de blivit slagna över fingrarna med linjalen om de svarat fel. Ibland under fotsulorna, där det gör som mest ont.

Ju längre samtalet lider desto djupare blir innehållet. Vi pratar om demokrati där alla är lika mycket värda, där man får tycka och tänka vad man vill, där man bestämmer över sin egen kropp. Vi pratar om månggifte och bortgifte. Förlägna skratt blandas med allvar.

Efter lektionen är både jag och kollegan lite tagna av diskussionerna och vilka förmågor eleverna visat att de besitter. De har jämfört, analyserat och reflekterat över skilda livsvillkor i världen enbart med hjälp av ett begränsat vardagsspråk. De har tillgång till helt andra kulturella referensramar än sina svenska klasskamrater tack vare sin bakgrund och livserfarenhet. De har bott i länder där frihet, demokrati och människors lika rättigheter inte är självklara. De har något att jämföra med och drar egna slutsatser med hjälp av sina egna erfarenheter. Detta är ju den stora utmaningen med våra nyanlända elever – hur ska vi låta dem få visa sina kunskaper och förmågor på ett språk de ännu inte behärskar?  Att få kognitivt utmanande uppgifter trots att de språkligt befinner sig på en lägre nivå.  Låter vi dem få visa sina kunskaper och tankar? Eller blir de sittandes tysta, självmant eller bortvalda, för att de ännu inte behärskar språket?

Vikten av att bli sedd och få lyckas kan inte nog poängteras. Språk och identitet hör nära samman. Elever som misslyckas tappar snart tron på sig själva och sin egen förmåga. Pauline Gibbons beskriver detta på ett bra sätt i sin bok Stärk språket stärk lärandet:  ”Bemöter vi eleven som en kompetent elev som är värd att lyssna på så har han eller hon en rejäl chans att växa in i den rollen. Blir eleven bemött som den som aldrig kan föra fram rätt svar eller formulera en bra tanke så är sannolikheten stor att hon eller han växer in i denna roll också.” (sid 19)

Vi måste alltså hitta arbetssätt och metoder som hjälper eleverna att lyckas och växa med uppgiften. Att bli sedda och lyssnade på – att tro på sin egen förmåga. Hur gör man då?! Som alltid finns det inga enkla svar eller snabba lösningar. Det kan vara både svårt och frustrerande att möta alla nya behov som ställs på skolan och vår undervisning. Studiehandledningen blir förstås oerhört viktig för våra nyanlända elever, men det gäller för alla lärare att försöka skaffa sig nya verktyg i verktygslådan! Metoder och konkreta tips på arbetssätt finns det mycket av, kanske kan du få lite tips genom att läsa min eller andras bloggar om språkutvecklande arbetssätt. (Se gärna tips på litteratur att läsa här på bloggen också.) Men det kanske viktigaste av allt – och som vi måste börja fundera över – är vårt förhållningssätt.

Nyligen hade jag den stora förmånen att få lyssna till Jim Cummins, kanadensisk språkforskare som bl a forskat och skrivit mycket om flerspråkighet. Han betonade lärarens roll som oerhört viktig och att vi ska försöka fundera över vad vi kan bidra med i våra egna klassrum, att fånga upp och koppla undervisningen till våra elevers tidigare erfarenheter. Dock är det viktigt att lärare inte lämnas ensamma i det arbetet. Skolans arbete ska ledas av rektorer som är insatta i de viktiga pedagogiska frågorna och som tillsammans med lärarna bör utarbeta en genomtänkt språkpolicy. En policy som ska genomsyra skolans arbete från elevnivå genom hela styrkedjan till beslutsfattare. Han pratade också om att skapa optimala förutsättningar i undervisningsmiljön där stöttning och höga förväntningar är ledorden, där språket utvecklas tillsammans med ämneskunskaperna i ett meningsfullt sammanhang. Eftersom andraspråkselever enligt forskning behöver minst fem år på sig att "komma ikapp" studiemässigt och tillägna sig skolspråket så blir därmed språkutvecklingen alla lärares ansvar, inte enbart andraspråklärarnas. Om vi inte tillsammans arbetar för och erbjuder rätt stöttning och undervisning så kommer dessa elever aldrig att komma ikapp. Han betonade också modersmålets betydelse, dels som tankeverktyg men också som stöd för andraspråksinlärningen. Vikten av att skapa tillåtande lärmiljöer som uppmuntrar flerspråkighet, där elevernas alla språk får användas som resurs i undervisningen och synas på skolans väggar, där skolan bekräftar och uppmuntrar elevernas mångkulturella identitet istället för att motarbeta den. Vad signalerar din skola?

Ju mer eleverna lär sig, desto mer stärks deras studiemässiga självbild och desto mer engagerade blir de i sina studier, menar Cummins. Han berättade om en flicka från Pakistan som beskrivit sin första tid i skolan i England som en tid då hon inte blev sedd som en elev med inlärningsmöjligheter som alla andra, bara för att hon inte behärskade undervisningsspråket. Hon fick mest sitta med meningslösa uppgifter utan kognitiva utmaningar så som att färglägga färdiga bilder. "But I´m not just a colouring-person, I am a lot more" som flickan själv beskrev den frustrerade situationen. Jim Cummins avslutade sin föreläsning med att lyfta fram en fundamental princip:
"If you want students to emerge from schooling after 12 years as intelligent, imaginative, and linguistically talented, then treat them as intelligent, imaginative, and linguistically talented from the first day they arrive in school." (Jim Cummins)

Även Pauline Gibbons lyfter fram detta:
"Att behandla andraspråkselever som vad de kan bli, betyder inte att vi ser eleverna utifrån vad de saknar, som t ex full behärskning av skolspråket, utan som duktiga och intelligenta elever som, med rätt typ av stöd, är lika kapabla att delta i lärandet och lyckas med studierna som sina förstaspråkskamrater." (Stärk språket stärk lärandet sid 19)

Det kanske är där vi måste börja - förändra vårt egna synsätt? Att se vad eleverna redan kan och vad de kan bli istället för vad de inte kan. I vår skolas handlingsplan för SKUA (Språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt) står det att läsa: "Genom stöttning och interaktion ska undervisningen genomsyras av att läraren ställer höga och positiva förväntningar på att alla elever kan och ska lyckas." (Skäggebergsskolans handlingsplan, SKUA)
Vi är inte i mål än och vi når inte alltid hela vägen fram - men vi kommer långt om vi jobbar utifrån det synsättet att vi tror på våra elever och att de ska lyckas. Genom stöttning och goda relationer rustar vi eleverna för framgång istället för misslyckanden. Detta gäller såklart alla elever vi möter i skolan! Jag vill avsluta mina tankar kring detta med mitt favoritcitat från Gibbons: 

Goda lärare tar sina elever mot stjärnorna och hjälper dem att få självförtroende!