Jag står på knä i 1:ornas hall och knyter det sista paret skridskor denna förmiddagsrast. Jag känner en liten hand på min axel och hör på tonfallet att det är något viktigt. Jag drar åt den sista knuten och vänder mig mot flickan med de stora ledsna ögonen. Hon har tålmodigt stått och väntat tills jag knutit klart åt alla klasskamrater, väntat och länge formulerat orden i sin mun. Nu är hon redo att berätta.
- Fröken. Jag inte komma till skolan mer. Jag flytta.
I samma ögonblick som hon släppt orden så lutar hon sig ner mot mig, söker tröst, tårarna stiger i hennes ögon och jag kramar tyst om henne. Där står vi en lång stund, jag halvstående med ena knäet i mattan medan hjärtat värker och tankarna far runt i huvudet. En kram och lite närhet ger mera tröst än ord i det här läget har jag lärt mig, för vilka ord finns som kan ge tröst eller svara på alla frågor som hänger i luften? Jag visste ju att ortens ena asylboende skulle stängas under våren - men så snart?
Möten och avsked. Skolans nya vardag de senaste åren. Visst, möten och avsked är ständiga följeslagare i skolans värld, ja i livet självt. Men de senaste åren har vi tagit emot människor som inte alltid själva valt att komma hit, människor som flytt, fått lämna allt, splittrade familjer, människor i nöd. Vi har tagit emot barn som sett saker barn inte borde se, barn som upplevt saker barn inte ska behöva uppleva. Efterhand har vi utarbetat rutiner och planer för att ge dem ett bra mottagande och inkludering. Men avskeden - de vänjer man sig aldrig vid...
I vår trygga och kontrollerade värld är vi vana att ha framförhållning. En klasskamrat som ska flytta innebär oftast att skolan och kamrater meddelas i god tid. Man förbereder för att bygga upp ett positivt avsked, har avskedsfest, målar teckningar, tar farväl under ordnade omständigheter och med gott hopp om att ses eller på annat sätt hålla kontakten. Men för våra nya vänner ser vardagen annorlunda ut. Från en dag till en annan kan förutsättningarna förändras radikalt. Många är de barn som bott på asylboenden en längre tid och hunnit börja skolan, lära sig språket, få nya vänner och lite trygghet tillbaka i livet. Barn lever i nuet och upplever kanske inte den ovisshet som deras föräldrar gör i den eviga väntan på Migrationsverkets beslut. Skolan blir i bästa fall deras nya trygga vardag som fyller deras liv med mening igen. De leker, skrattar, lär och lever. För många av dem rycks mattan bort under deras fötter och tillvaron blir åter en oviss och otrygg plats när nya besked råder. Avslag. Omprövning. Asylboenden som läggs ner. Ny flytt. Ny ort. Eller avvisning.
Kvar står vi i skolan och försöker förhålla oss till dessa snabba förändringar och avslut. Oftast abrupta, från en dag till en annan. Ibland dyker eleven inte upp mer, utan förvarning. Ingen tid till avsked eller tröstande ord. Vart tog de vägen? Vilken framtid väntar dem? Även våra svenska elever kämpar med att förhålla sig till den nya vardagen. De små barnen ställer frågorna som de äldre kanske inte vågar. Varför får de inte stanna kvar? Vad händer med dem nu? Kommer vi aldrig mer att ses?
- Det kommer att bli bra, tröstar jag och släpper försiktigt taget om flickan. För nu måste jag ingjuta nytt mod, nytt hopp, till den här lilla flickan. Jag får samla ihop den erfarenhet jag har för att låta övertygande så att min röst inte ska avslöja min egen oro.
Vi valde i det här fallet att lyfta barnens frågor genom att utgå från Sveriges Radios serie "En plats är tom" som är en novellserie skriven av Annika Thor. Oftast är det lättare att diskutera en händelse eller svåra frågor utifrån en gemensam upplevelse där man inte har någon personlig relation till händelsen. Barnen relaterar oftast på egen hand och gör kopplingar till det som ligger nära deras egna erfarenheter. Länken till programmet hittar du här: En plats är tom
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar